Att vara ensam på en främmande planet med en massa konstiga varelser kan både vara skrämmande och spännande.

Ingen kan väl direkt påstå att år 2020 har startat starkt när det kommer till spelsläpp. De där riktiga pärlorna har lyst med sin frånvaro och för mig har det blivit en hel del spelande från min backlog där massor av spel väntar på att få min uppmärksamhet. En positiv sak med en långsam spelvår är dock att de där mindre titlarna får chans att ta plats. Journey to the Savage Planet är ett sådant spel och plötsligt känns den mörka, regniga våren en aning mer trivsam.

Du spelar en ensam utsänd astronaut som jobbar för det fjärde bästa rymdprogrammet i världen. Ditt mål är att undersöka planeter för att hitta ett nytt ställe för mänskligheten att slå rot. Detta händer tydligen inte så ofta och därför läggs allt krut på dig och din karaktär när du landar på en planet full av färg och liv. Ditt jobb är nu att katalogisera alla arter samt växtlighet som du kan hitta samtidigt som du försöker lösa mysteriet med att det redan verkar finnas någon form av koloni på plats. Som bas har du ditt skepp (som inte fungerar för tillfället) och där ifrån utgår alla dina expeditioner på planeten.

Till din hjälp finns en något sarkastisk och våldsbejakande robot som följer vartenda steg du tar. Denne hjälper dig som vägvisare och meddelar när uppgraderingar finns tillgängliga. Vissa kommer förmodligen tycka väldigt illa om denna karaktär men jag uppskattar de torra skämten och dikterna om att jag kanske inte är den bäste på att överleva i sådana här förhållanden. I ditt skepp har du tillgång till både dator och 3D-skrivare som fungerar som kontakt med omvärlden samt att skriva ut uppgraderingar. Det är alltid lika upplyftande att få höra att vädret på jorden är 30 grader sol samtidigt som du får reda på att det är risk för eld och isstormar i trakterna där du befinner dig. Humorn har en stor roll i spelet och det märks tydligt i både text samt gameplay. Personligen uppskattar jag hela upplägget och skrattar till oftare än vad jag trodde jag skulle göra.

Upplägget i Journey to the Savage Planet är tydligt otydligt. Du får hela tiden reda på vart du ska bege dig samtidigt som du behöver utforska på egen hand för att hitta resurser och uppgraderingar för att kunna ta dig vidare. Den numera välkända genren metroidvania passar väl in här. Det innebär att man är fri att utforska hur man vill men förr eller senare tar det stopp då man behöver en ny uppgradering till sin rymddräkt för att ta sig vidare. En av de första sakerna som slår mig är hur vacker planeten är. Så otroligt färgglad och full av liv. Detta intryck blir ännu starkare i denna årstid då det oftast är mörkt och trist ute. Då kommer denna färgexplosion och piggar upp något otroligt. Världen känns också väldigt välgjord och till en början rätt överväldigande. Men ju mer man utforskar och ju mer uppgraderingar jag skapar desto tydligare blir vägarna jag kan ta för att utforska ännu mer.

Jag skulle vilja beskriva detta spel som en blandning av Metroid och No Mans Sky, fast mer fokuserat. Till skillnad från No Mans Sky finns här en tydlig story och samlandet tar mycket mindre plats, vilket jag uppskattar. Här sätts utforskande i första rummet. De första timmarna kan vara en aning långsamma men väl värt mödan när man något senare har fixat både jetpack och hookshot. En intressant sak är att allt du stöter på inte försöker döda dig. Vissa arter är fredliga och rör dig inte förrän du kränker deras personliga utrymme. Andra blir sura direkt och kastar eldbollar mot dig. Tack vare scan-funktionen (som är välbekant om man har spelat Metroid Prime) så kan du få reda på svagheter och nyttiga fakta om allt du stöter på. Så ett viktigt tips är att scanna så mycket du kan för det lönar sig i längden. Du stöter på massor av olika fiender och bossar så all information är bra information.

Journey to the Savage Planet ger mig mestadels positiva vibbar och jag har verkligen uppskattat resan som det har tagit med mig på. Utforskande och detektivarbetet har varit spännande rakt igenom och jag har aldrig riktigt suttit fast utan att veta vad jag skall göra. Samlandet av resurser är en syssla som kan vara dryg men här finns ett väl avvägt system som gör att man slipper den trista känslan. Visst finns det saker som kunde vara bättre. Kontrollen är något oprecis vilket gör att många av spelets plattformsmoment blir mer frustrerande än vad de hade behövt vara. Sen kan jag inte skaka av mig känslan att det hela känns en aning opersonligt. Trots den mysiga miljön och storyn så känns det ändå som att jag spelar en karaktär utan bakgrund och historia. Detta är dock inte så påtagligt genom äventyret utan det är nog en känsla som kryper på mig ju mer jag funderar på det.

För att summera så har denna resa på planeten varit en härlig och kul upplevelse. En riktigt c-vitamin som piggar upp i detta mörka första kvartal år 2020. Kvällarna med filt och kaffe har blivit extra trevliga sedan detta bosatte sig i min hårddisk. Journey to the Savage Planet är definitivt inte för alla men vet ni med er att ni uppskattar utforskande i sann metroidvania-anda så har ni en riktig pärla här.

Skriven av: Roger Nilsson