Med en magisk penna ger sig Max i kast med den parallella världens onde Mustacho. Allt för att rädda sin lillebror från en säker död.

Max: The Curse of Brotherhood är en uppföljare till Max & The Magic Marker som släpptes som ett nedladdningsbart spel till Wii 2010. Det spelet släpptes senare även till flera andra format, däribland PS3, Nintendo DS och dator. Än så länge finns Max: The Curse of Brotherhood bara till Xbox One, men det ska även släppas till Xbox 360. Bakom spelet står en dansk spelstudio vid namn Press Play som, även om det köptes upp av Microsoft 2012, påstår sig vara en liten indie-studio oberoende av jätten. Fast gällande Max: The Curse of Brotherhood så har Microsoft haft många fingrar med i spelet eftersom det är de som står som utgivare.

Max är otroligt less på sin lillebror Felix som tuggar i sig hans leksaker. Därför gigglar han på internet och finner en trollformel för att bli av med Felix. Tyvärr visar det sig att trollformeln fungerar i verkligheten och Felix dras in i en portal som öppnats i pojkrummet. Max kastar sig rådvilligt in i hålet, men det är för sent. En ond filur vid namn Mustacho har tagit Felix till fånga och med hjälp av Felix själ ska Mustacho erövra den parallella värld där Max numera befinner sig i. Som tur är stöter Max på en konstig man med övernaturliga krafter som ger Max en magisk penna. Denna penna gör att Max kan rita och sudda olika föremål vilket visar sig vara mycket användbart. Det är här ungefär allt man serveras i storyväg. Man får exempelvis aldrig veta vem denna underliga man är, men å andra sidan så har det ingen större betydelse. Jag tyckte faktiskt det var bra att man inte lagt till någon mer omfattande historia utan att man istället fick fokusera helt och hållet på själva spelandet.

Till en början fanns inga stora möjligheter med pennan utan jag kunde bara rita pelare samt sudda sådana jag redan ritat. Det gjorde att spelet började lite trevande. Det blev först när jag fick fler möjligheter med pennan som spelet tog fart och började bli intressant. Pennan användes för att lösa alla de problem Max ställdes inför och faktiskt även som vapen. Med pennan kunde jag exempelvis rita grenar och lianer. Jag kunde även skjuta rosa eldklot och skapa forsande strömvirvlar. Och när Max kom in i mörka grottor så var det bara att plocka fram pennan som då fungerade som en lykta.

Jag kan ta ett mycket enkelt exempel på ett problem jag fick lösa. När jag ställdes inför en fiende jag inte kunde besegra så ritade jag en pelare i en grop. Jag lurade ut fienden dit och när han väl var där så krossade jag pelaren så att fienden åkte ner i gropen. Sedan var det bara att rita en lian och svinga mig över gropen och vips hade jag tagit mig förbi denna odåga.

Vissa pussel var betydligt mer komplexa än så. Det gällde att rita grenar på exakt rätt sätt, rita strömvirvlar som gjorde att jag flög upp till nästa plattform, krossa väggar med eldklot och mycket mera. Det var inte alltid jag skulle använda en gren där jag skapade den utan ibland var jag tvungen att hugga av och flyttade den till ett annat ställe. Vissa av problemen var smått genialiskt uppbyggda i flera steg och det kunde ta ett tag att klura ut dessa. Många andra problem var dock lite mer slentrianmässiga där det bara gällde att rita exempelvis en gren eller en lian.

De svåraste partierna var de där jag antingen jagades av ett vildsint och extremt fult monster eller där flytande lava snabbt fyllde det berg jag befann mig i. I dessa partier gällde det att skynda sig och minsta misstag ledde direkt till en säker död. Det var omöjligt att klara ett sådant parti utan att först memorera hur man skulle hoppa och skapa grenar, vattenströmmar med mera. Det innebar att jag fick spela samma sekvens ett flertal gånger för att ha en chans att hinna göra allt som skulle göras. Fast jag tröttnade aldrig på att spela dessa delar om och om igen utan det var en bra och rolig utmaning. Spelet blev nämligen aldrig för svårt även om det ibland kunde ta en stund innan jag listat ut lösningen på ett klurigt problem.

Max: The Curse of Brotherhood är ett 2D plattformsspel vilket innebär att man enbart rör sig i sidled, uppåt och nedåt. Trots det har Press Play skapat ett bra djup i tre dimensioner i grafiken. Spelet är stundtals mycket snyggt, men grafiken håller en ojämn kvalitet och Press Play tyck inte ha utnyttjat konsolens kapacitet till fullo. Exempelvis är Max och mellansekvenserna riktigt snygga medan lavan är riktigt fult gjord. Jag är övertygad om att jag sett snyggare lava till Xbox 360.

Tyvärr finns det en del problem i Max: The Curse of Brotherhood. För det första så hängde sig spelet vid tre tillfällen, bland annat när jag skulle sätta in nådastöten i slutbossen. Det var bara att starta om spelet. Ytterst irriterande att sådant ska hända i ett konsolspel. Sedan är inte kontrollen perfekt. Det var inte helt lätt att rita ut vattenstrålar och trädgrenar utan ibland krävdes flera försök för att det skulle bli som jag tänkt mig. Och suddafunktionen fungerade inte heller perfekt utan ibland tvingades jag försöka flera gånger innan spelet förstod att jag ville ta bort något eller klippa av en gren.

I skrivande stund är det inte många i Sverige som har en Xbox One. Men om du har en konsol eller planerar att köpa en när den släpps i Sverige och gillar plattformsspel med problemlösning så tycker jag att du ska köpa Max: The Curse of Brotherhood. Spelet är nämligen en skön blandning av plattformshoppande och problemlösning där problemlösningen stundtals är riktigt, riktigt bra.

Skriven av: Mats Ernofsson