Ni No Kuni 2 har efter ett antal förseningar nu anlänt i butikerna. Har du väntat förgäves eller är det äntligen dags att bereda sig på nya storslagna äventyr!?

Efter framgången på PS3 har det varit många som otåligt väntat på en uppföljare till det Level 5-utvecklade och Studio Ghibli-designade vidundret Ni No Kuni, däribland jag. Det var därför många som suckade av lättnad när uppföljaren Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom presenterades för ett par år sedan. Sedan dess har spelet blivit försenat ett par gånger, men har nu äntligen nått butikerna.

Revenant Kingdom kretsar, likt sin föregångare, kring en ung pojke som nyligen mist en nära familjemedlem. Närmare bestämt sin far, som också råkar vara kung i staden Ding Dong Dell. Pojken heter Evan Pettiwhisker Tildrum och är den rättmätiga arvstagaren till tronen, men blir under inledningen av spelet fråntagen tronen av ledaren i ”musklanen” – kallad Mausinger. Evans uppdrag blir såklart att återta tronen, detta i hopp om att förena landet och skapa ett kungarike där alla kan leva lyckliga. Till sin hjälp har han en mystisk man – vid namn Roland – som verkar komma från vad som enbart kan beskrivas som ett parallelt universum.
Evan må ha något stora ambitioner och verka naiv med sitt mål, men man kan likväl inte låta bli att känna viss empati för pojken, detta trots en ganska kort och kanske lite för ”filmsekvensfattig” introduktion av spelets övergripande story och huvudaraktärer. Evan blir dock snart varse om vad som kommer krävas av honom och hans medhjälpare för att kunna återta tronen, en ny ”kungskapare” måste finnas, nya medhjälpare hittas, fiender bestridas, land erövras och en ny stad byggas. Som spelare får man ta del av alla dessa sysslor, allt ifrån finnandet av medhjälpare till erövrandet av landet och byggandet av staden.

Striderna hämtar mycket inspiration från sin föregångare, men bjuder på en del förbättringar, så som ett mer varierat urval av attacker och mer konfigurationsmöjligheter än sist. Det som dock sticker ut mest är avsaknandet av det som i föregångaren kallas ”Familiars”, då man nu istället får bekanta sig med något som kallas för Higgledies. Detta är små varelser som uppstått från naturfenomen som vind, eld och vatten och som på ett eller annat vis kan hjälpa Evan och hans kompanioner under äventyrets gång. Dels genom extra slagkraft under striderna, men också genom bidragande av sina magiska krafter utanför striderna.

Hade det enbart varit striderna och den något hastigt uppstartade storyn som varit grunden för Ni No Kuni 2 så hade detta inte varit mycket mer än ännu ett JRPG i mängden. Men allt eftersom man utforskar den gedigna spelvärlden presenteras nya karaktärer och intressanta spelmekaniker. Däribland något som kallas för Skirmish Battles, vilka låter spelaren styra Evan och en handfull soldater över landskapen för att strida mot diverse fiendetrupper, samt erövra mark och vinna förtroende hos det folk som Evan så småningom är menad att leda. Spelstilen kan liknas vid en mix mellan ett strategispel och ett klassiskt top-down action-rpg-spel, där trupperna följer efter Evan vart han än går. Medan man som spelare får styra både Evan och truppernas position kring honom, samt tala om för dom när dom ska attackera, backa eller nyttja specialattacker baserade på den level dit kungarike befinner sig i. Kort sagt är detta som ett ganska omfattande och kul litet minispel i huvudspelet.

Denna typ av variation återkommer sedan när man som spelare får förvalta de resurser Evan och hans följe har till sitt förfogande under uppförandet av kungadömets stad. Val av verksamheter som ska finnas i staden är upp till spelaren, vilka personer som ska sköta dessa verksamheter, samt val av forskning och uppgraderingar i staden är likaså upp till spelaren. Dessa konfigurationsmöjligheter begränsas förstås av vilka resurser kungariket har till sitt förfogande, vilket i sin tur beror på hur långt in i äventyret man befinner sig. Men upplägget är något som än en gång bidrar till variation och i slutändan utökar spelvärlden med ytterligare en dimension.

Allt eftersom fler spelmekaniker och konfigurationsmöjligheter lyfts fram dyker – som nämnt ovan – även nya karaktärer upp samtidigt som handlingen tar form. Känslan av den något hastiga uppstarten avtar något och lite av den härliga Studio Ghibli/Level-5-anda som jag personligen fastnade för i föregångaren börjar sakteligen bubbla upp till ytan. Omgivningarna ser ut att gå hand i hand med den näst intill fläckfria karaktärsdesignen och den storslagna musiken blir helt plötsligt både tydligare och känns självklar. Det är konstigt att det som var så tydligt redan vid första ögonkastet i föregångaren skulle ta så lång tid på sig i uppföljaren. Kanske för att Ni No Kuni 2, totalt sett, inte når riktigt lika höga nivåer som sin föregångare.

Sammantaget känns Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom som en värdig uppföljare till ett av förra generationens bästa JRPG-spel. Den något haffsiga uppstarten och den något långsammare storyn är ur mitt perspektiv det enda som egentligen sätter käppar i hjulet för ett annars snyggt, välpolerat och omväxlande spel.

Skriven av: Sannie Jönsson