Utvecklarna av RoboCop: Rogue City har satsat mycket på att känslan från filmerna ska förmedlas i deras spel.

När jag som tioåring såg den första filmen om stålsnuten RoboCop var det många scener som fastnade på näthinnan i flera år framöver. Det var definitivt ingen film för en yngling men när man får höra talas om en film som heter RoboCop så var det nästan en lag att se den, även om åldersgränsen var 15. Paul Verhoevens dystopiska historia om en polis som mördas brutalt för att sen kopplas ihop med en maskin för att tjäna stadens poliskår är än idag en film som tittas på mellan varven. Även film nummer två är helt okej. Den väg som serien sedan tog är ingenting som jag har lagt någon vidare energi på. Nu, över 30 år senare finns dock återigen en anledning för mig att leka robotsnut. RoboCop: Rogue City är fortsättningen jag har väntat på.

Jag skall erkänna att det pirrade till lite extra när en lugn och melankolisk version av filmens huvudtema spelades upp på startskärmen. Just det temat är något som har nynnats på lite då och under alla dessa år som gått och man märker direkt att detta är ett spel som tar RoboCops arv på största allvar. Ännu mer så när jag sedan upptäcker att Mr Stålsnut himself, Peter Weller, repriserar sin roll även i detta spel. Inledningen sätter filmens stämning perfekt och under spelets första minuter har RoboCop hunnit med att både dra en grym one-liner för att sedan peppra sönder en hel byggnad i jakten på gisslan. Allt till tonerna av det ovannämnda huvudtemat. Just precis då känns detta som ett av årets bästa spel. Visst, det skall erkännas att min kärlek för 80- och 90-talets actionfilmer avger ett rosa skimmer när såna här titlar dyker upp och ibland kan mitt omdöme speglas en hel del av det. Men i ärlighetens namn så är det nog just den känslan som utvecklaren Teyon vill få fram.

Rogue City utspelar sig mellan RoboCop 2 och RoboCop 3 och ännu en gång är Detroit överfull av brottlingar som gör livet svårt för både stadens poliser och medborgare. Efter en gisslansituation fångas RoboCop på film där han ses krångla och riskerar gisslans liv. Precis som i filmerna är det hans mänskliga medvetande som tar över och ger honom flashbacks från sitt tidigare liv. Detta är en bra riktning för spelets story då att enbart karaktären RoboCop kan vara svårt att bygga en hel djup historia på. Att under spelets gång få en inblick i hans tankar och hur han gång på gång överlägger känslor är en spännande del i ett spel som i mångt och mycket går ut på att skjuta sönder både skurkar och inredning. Kollegan Lewis finns fortfarande vid hans sida och det märks att hon betyder mycket för honom. Vi får också återigen bekanta oss med olika karaktärer från filmerna vilket är otroligt skoj. I jakten på speletes storbov träffar man både gamla och nya karaktärer som på ett bra sätt för äventyret vidare. Rent berättarmässigt känns detta som den film som RoboCop 3 borde ha varit.

I grund och botten är Rogue City en ganska styrd shooter i förstaperson. Mellan de olika uppdragen håller man till på den gamla slitna polistationen där man märker att poliskåren inte är en prioriterad del i stadens budget. Det stressas bland poliser och i små sidouppdrag får till och med RoboCop hoppa in och ta emot klagomål i receptionen eller fixa blommor till skadade kollegor. Man drar lite på smilbanden när man i receptionen avvisar klagomål på klagomål då ”Robo” ( som han kallas bland kollegor) följer lagboken till punkt och pricka. Allt detta hade kunnat ses som otroligt pajigt men i RoboCop-universumet känns det helt rimligt att han utför de order som han har blivit tilldelad. De flesta karaktärer känns så där lagom tillskruvade precis som i filmerna. Väl ute på uppdrag guidas man tydligt till uppdragen, även om man kan ta många avstickare och utföra små sidouppdrag även här. Det skall letas bevis och stulna opc-lådor som sedan förvandlas till xp som går att uppgradera RoboCop med.

Skjutande är en stor del av spelet och som tur är har man den ikoniska ”RoboCop-pistolen” till sitt befogande. Den som låter ”prrrt prrrt prrrt” när man pressar ner avtryckaren i botten. Man befinner sig även i det välkända visiret som skannar av både fiender och viktiga mål med ett tryck på axelknappen. Med hyfsat långsamma tunga steg vandrar man genom allt från gamla hus till neonlysande arkadhallar. Allt skimrar av 80-talsestetik och ännu en gång dyker det där pirret upp. Ljudet spelar en väldigt stor roll då både pistolens smattrande och RoboCops tunga robotsteg låter på exakt samma sätt som i filmerna.

Något som också är synonymt med filmerna är det hänsynslösa våldet och hur grafiskt det framställs. Jag har nog sällan upplevt ett headshot lika grafiskt som i Rogue City. Men känner nästan lite obehag när man gång på gång sätter välriktade skott i fienderna pannor, samtidigt som det känns lite tillfredställande då jag tycker att även detta speglar filmerna väldigt bra. Det går att plocka upp flera vapen men jag spelade igenom nästan hela spelet med enbart pistolen. Jag valde också att spela på lätt svårighetsgrad då jag tycker att RoboCop ska vara en ostoppbar tank som bara suger åt sig kulor. Det skall sägas att även då behöver man ta skydd ibland och återhämta sig. Teyon har verkligen lyckats få till rätt känsla i att man ska känna sig som RoboCop och det känns otroligt viktigt här för utan den känslan så hade detta spel enbart varit ett mediokert FPS.

När det rosa skimret har börjat lätta så inser man snabbt att striderna är rätt statiska och upprepande. Det introduceras nya fiender under spelets gång men i själva verket så är de rätt dåligt programmerade och står oftast kvar som lätta måltavlor på samma ställe. Fiender på motorcyklar kör runt och runt i samma mönster vilket gör att man enkelt kan räkna ut vart de kommer att befinna sig. Man utför lite andra småuppdrag på vägen mot sitt mål och det känns som ett skönt avbrott mellan striderna. Detta hade som sagt varit gansla själlöst om det inte varit så att man styr självaste RoboCop. Tack vare det så kommer detta upprepande gameplay undan lite grann eftersom man känner sig så himla cool när man lägger hela byggnader i kras på sin framfart. Uppdragen är lagom långa och för storyn vidare på ett bra sätt och där emellan får man chans att modifiera både sin pistol lägga till extra funktioner på ”Robo”.

Rent useendemässigt är Rogue City otroligt snyggt. Unreal Engine 5 skiner verkligen här och många utomhusmiljöer ser direkt fotorealistiska ut. Ljussättning och skuggdetaljer spelar otroligt fint över varenda scen vilket ser fantastiskt vackert ut. Även detta tillför såklart till spelets audiovisuella tolkning av filmerna och det känns klockrent. Spelets huvudkaraktärer ser även de väldigt bra ut. Det visar verkligen vilken kraft som finns i spelmotorn. Dock är många animationer och npc’er inte lika vackra att titta på. Det blir en stor kontrast när resten av spelet ser så snyggt ut tyvärr. Överlag så är jag dock otroligt imponerad över vad som visas på min tv-skärm.

Sammanfattningsvis så är jag väldigt positivt överraskad av RoboCop: Rogue City. Utvecklarna har varsamt och rättvist fört över filmernas audiovisuella stil i spelformat på ett bländande sätt. Att Peter Weller reprisererar sin roll visar också att detta är ett spel som tar filmerna på allvar. Som RoboCop-fan är detta helt klart en av årets bästa upplevelser. Ser man på spelet som enbart en shooter så saknar det variation och eftersom det är en så stor del av spelet så finns det risk att man tröttnar. Dock är kampanjen inte så lång vilket underlättar väldigt mycket för den som vill uppleva spelets story. Detta måste självklart bli en stor rekommendation till alla er som älskar de där härliga gamla actionfilmerna från 80-talet, och till de som vill känna på hur det känns att verkligen vara RoboCop.

Skriven av: Roger Nilsson