Splatoon 2

Av i i Recensioner, 2 Mer

Splatoon 2

Ett shooterspel är sällan barnvänligt. Men, att springa runt och skjuta bläck på varandra passar såväl barn som lite äldre spelare.

Nintendos senaste konsol, Wii U lämnade mycket att önska i min mening. När man ser tillbaka på den framstår den som en felande länk mellan Wii och Switch, båda två lyckade och spännande konsoler. Ett av områdena där Wii U verkligen tappade bollen var spel som kändes relevanta antingen för formfaktorn eller plattformen. Det fanns såklart ett fåtal undantag för detta som Mario Kart 8 och Smash Bros. En annan förmildrande faktor var det faktum att Wii U introducerade en mycket populär ny franchise vid namn Splatoon. Detta spel var i min mening det enda riktiga exemplet där Nintendo valde att visa framfötterna vad gäller nyskapande och gav ett smakprov på klassisk Nintendo je-ne-sais-quoi.

Splatoon 2 är den direkta uppföljaren till detta originalspel och precis som sin föregångare är det ett lagbaserat shooterspel med äldre barn och ungdomar som primär målgrupp. Till skillnad från spel som Counterstrike och Call of Duty så är Splatoon konfrontativt och rivalitetsdrivet utan att vara våldsamt eller krigsfrämjande. Detta gör det lämpligt för en yngre publik men utan att offra grundläggande gameplay i processen. De vapen som spelaren utrustas med är olika verktyg som alla på något sätt täcker ytor i bläck. Allt från klassiker som charger (sniper rifle) och roller (effektivt närstridsvapen) till nya tillägg som dual shooters som låter spelare avfyra snabba salvor samt ducka och rulla i strid. Varje vapen kan få olika modifikationer eftersom att spelaren levlar upp i multiplayer. Detta ger ett visst djup till spelet och även en känsla av progression i flerspelarläget.

Det finns ett enspelarläge med en väldigt tunn storyline där spelaren spelar linjära banor som fylls av pussel och kortare strider. Detta läg känns sällan utmanande, men har ett bra flow och ett hektiskt soundtrack som gör det lätt att fortsätta spela. Spelets kärna ligger dock i flerspelarläget som spelas i olika bläcktäckta lagsporter. Tempot är högt och den som är duktig kan bidra rejält till sitt lags framgång. Varje spelare rankas dock individuellt och möjligheten att köa som ett lag saknas, vilket annars är väldigt populärt i lagbaserade spel. Spelet går att styra på flera sätt, men precis som med spelet Arms så är pro controllen inte nödvändigtvis det bästa valet. Jag fann att dubbla joy-cons var det bästa sättet att styra spelet på. Även med dessa var dock kameran svårstyrd i samtliga spellägen. Detta är förstås detsamma för alla, men det får ibland spelet att kännas orättvist och leder till en del dåliga upplevelser.

Mitt absolut största klagomål på Splatoon 2 är avsaknaden av lokal multiplayer utan ytterligare hårdvara och mjukvara. Spel som detta är vad Nintendo byggde sin storhet på en gång i tiden. Spel som Goldeneye, Mario Kart och Smash Bros har alla lokal multiplayer gemensamt som primära framgångsfaktorer tillsammans med bra gameplay. Det faktum att Splatoon inte kan spelas gemensamt utan att varje spelare har en egen Switch och en egen kopia av spelet är mycket tråkigt. Spelets lokala multiplayerläge ”Salmon Run” verkar roligt och fartfyllt, men på grund av denna begränsning har jag inte haft möjlighet att testa det. Antingen förmågan att spela på delad skärm på en TV eller att kunna dela spelet över nätverk som med Nintendo DS-spel till andra Switch-konsoler hade varit godtagbart, men ett spel som bara möjliggör lokal multiplayer för de som äger både egen konsol och eget spel är inget annat än beklagligt.

Splatoon 2 är både roligt och fartfyllt. Den som gillade originalet kommer bara att uppskatta alla uppgraderingar som gjorts och den nya frihet som Switch innebär för portabel gaming. För mig personligen är spelets minst sagt begränsade lokala multiplayer ett stort minus, men jag uppskattar fortfarande spelet för vad det är.

Det Bra

  • Högt tempo
  • Barnvänligt
  • Utmanande

Det Dåliga

  • Mycket begränsad lokal multiplayer
  • Svårstyrt
7

Skriven av: Viktor Larsson