Indiespelet Super Meat Boy blev snabb ett omtyckt spel, bland annat på grund av sitt skoningslösa spelupplägg. Nu är 3D-versionen här.

Super Meat Boy är ett av de där spelen som verkligen satte indiespelen på kartan. Det startade som ett flashspel 2008 och några år senare slog det igenom på största möjliga sätt. Idag är varumärket inarbetat och det har blivit en hel del sidospår och uppföljare för köttklumpen.

Serien och dess 2D-perspektiv har dock varit synonymt med varandra. Likaså den snortajta kontrollen som krävs för att manövrera Meat Boy genom de hundratals banor som är byggda för att förgöra honom. Frågan vi har ställt oss flera gånger är hur ett Super Meat Boy skulle fungera i tre dimensioner. Det har jag svaret på nu.

Efter några veckor med Super Meat Boy 3D har jag börjat fundera på hur många försök jag lagt ner totalt på denna serie. Blod, svett, tårar och ett jävla anamma är nyckelpunkterna för att verkligen kunna ta sig igenom spelet. Många gånger har jag varit nära att ge upp och hade inte handkontroller varit så dyra numera så hade det nog rykt ett par stycken genom åren. Dock är tillfredställelsen enormt stor varje gång man lyckas ta sig igenom en i stort sett omöjlig bana. Man bara fortsätter tills både fingrar och ögon är blodsprängda.

De perfekt avvägda banorna tillsammans med en spelkontroll som är näst intill felfri skapar i de bästa stunderna en svårslagen symbios. Den där symbiosen hittar jag även i Super Meat Boy 3D, men inte alls lika ofta.

Det börjar, som så alltid, lite lätt med några inledningsbanor som går igenom både kontroll och premisser. Jag får lära mig att springa jättefort samtidigt som jag behöver hoppa mellan väggar och pyttesmå plattformar. Till en början känns det väldigt ovant att även kunna styra Meat Boy på djupet. Det handlar inte längre om att bara springa rakt fram utan det gäller även att ha kontroll på vilket djup man befinner sig på. Dessutom måste du vara beredd på att kameran plötsligt byter perspektiv och tvingar dig att helt ställa om.

Efter ett par banor känner jag ändå att kontrollen börjar sitta och Meat Boy lyder faktiskt minsta lilla knapptryck. Jag kastar mig från vägg till vägg, genom en köttkvarn, ut på ett rullband för att till sist rädda flickvännen, som även denna gång blivit kidnappad av köttklumpens onda motsvarighet. Efter varje avklarad bana får jag se många av mina försök i ett realtidspottpurri på skärmen. Det är köttigt och blodigt men på ett charmigt sätt.

Spelet skiljer sig även när det kommer till miljöer. Till skillnad från originalet, som oftast hade väldigt dova färger, känns denna version mer färgglad med mer varierande områden. På så sätt avskräcker det inte lika mycket, tills man tar sig an banan och inser att det förmodligen är så här helvetet skulle se ut om det nu fanns.

Det finns så otroligt mycket att titta på i miljöerna att man ibland tappar fokus på vad men egentligen håller på med. Överallt flyger det knivar, stora spikjärn och dödligt slajm vilket gör att det är lätt att tappa bort sig. Det gör att det ibland är väldigt svårt att navigera rätt även om banorna oftast är väldigt korta. Detta gör i sin tur att man får spendera några försök på att helt enkelt chansa lite på att man hittar rätt. Denna sorts spel är byggda för trial-and-error vilket innebär att varje misslyckat försök är en lärdom inför nästa. Eftersom banorna startar om på en millisekund så är det lätt att bortse från detta.

Jag gillar verkligen utseendet överlag. Det är färglatt, fint att titta på och miljöerna är både skrämmande och inbjudande på samma gång. Jag har under mitt test spelat på Switch 2 och kan glatt meddela att spelet flyter på riktigt bra i dockat läge, vilket är ett måste när det gäller spel i denna genre.

Det finns inte så många inställningar att pilla med när det gäller grafiken utan du får helt enkelt förlita dig på att det är bra optimerat. I handhållet läge känns det dock lite suddigt och dipparna i bilduppdateringen blir fler. Inte så att det känns ospelbart men det känns som en besvikelse när man numera räknar med att spelen också är skarpa och optimerade för bärbart spelande. Räkna dock med att uppdateringar kommer att fixa till dessa saker i framtiden.

Då miljöer och grafik inte utspelar sig i en platt dimension är det bekymmersamt att man kan fastna i saker som egentligen bara finns där för att göra världen mer levande. Det hände allt för ofta att jag slog i ett litet rör eller en kant som egentligen inte tillhör själva banan utan bara finns där för att fylla ut tomrummen. Det är här som det blir tydligt att Super Meat Boy i 3D aldrig kommer att bli lika strukturerat och precist som det tvådimensionella originalet. Den stora boven är perspektivet. Hur bra kontrollen än är så ställer perspektivet ofta till det. Jag skulle kunna skylla att jag närmar mig 45 år och min syn samt kognitiva förmåga inte är vad de en gång varit, men jag vägrar tro att jag förfallit så mycket.

Lika ofta som jag felfritt klarar ett parti misslyckas jag. Detta på grund av att jag hoppar rätt ut i luften – perspektivet lurar mig helt enkelt. Ibland hamnar jag bakom väggar på grund av att jag är lite för djupt in i bilden. Det är dessa saker som gör att man aldrig kan få samma precision i tre dimensioner.

Jag kan dock inte hjälpa att känna att det är orättvist att jämföra detta med dess föregångare på just denna punkt. Jag bedömer hellre spelet på dess egna premisser och då tycker jag faktiskt att Team Meat och Sluggerfly har gjort ett bra jobb.

För mig känns detta spel som en så bra 3D-variant av Super Meat Boy man kan begära. Det är även jätteroligt plattformsspel i grunden om man bortser från själva varumärket Super Meat Boy. Det finns frustration över perspektivet. Det gör mig alltid förbannad när jag misslyckas på grund av det. Men minst lika ofta lyckas jag och då känner jag mig som bäst i världen, eller världens bästa snart 45-åring åtminstone. Tack vare att banorna bara tar några sekunder att klara så har jag aldrig tid att vara irriterad utan det är nya tag direkt.

Beroendet över att bara ge banorna ett försök till trumfar i många fall spelets svaghet. Dock finns den där, svagheten. Och den gör också att spelet inte känns bäst på något, men bra på mycket. Sett ur Super Meat Boy-perspektiv så känns det sämre än om jag bara ser på det som ett snabbt plattformsspel.

Utmaningen är som vanligt på topp och varenda bana är en enorm sporre att ta sig igenom. De känns väldigt genomarbetade och när man väl dött tillräckligt många gånger så känns det som att man flyger genom även de jobbigaste fällorna utan problem. Det är en konstig men otroligt tillfredställande känsla att få ta del av.

Att flyga genom en bana som man för några minuter sedan ansåg som omöjlig. Där ligger mycket av charmen med denna sorts spel. Varje område avslutas med en bossfajt som för det mesta är riktigt rolig och varierande. De känns också omöjliga innan det klickar och man spöar bossen utan att blinka. Vill man ha ännu mera utmaning kan man samla bonusföremål som låser upp den mörka versionen av samma bana, givetvis ännu svårare.

Känslan för Super Meat Boy 3D är för mig tudelad. Å ena sidan finns det massor som jag tycker om. Presentationen är vacker, färgglad och charmig. Meat Boy kladdar ner varenda vägg och rör sig smidigt genom världarna. Banorna är fiffigt konstruerade och designade för att hålla tempot uppe. Trots sitt enkla upplägg känns det varierande på grund av att nya hinder och fällor presenteras med jämna mellanrum vilket gör att man ännu en gång får ställa om i huvudet.

Å andra sidan så lider spelet av att vara i tre dimensioner. Hur mycket man än försöker så tappar man precisionen och det där strömlinjeformade flytet som är så förknippat med föregångarna. Perspektivet ställer till det på många banor trots hjälpmedel för att lyckas hamna rätt. Jag har trots detta haft otroligt roligt och spelet håller min koncentration på topp under hela spelsessionen. Glädjen över att känna sig ostoppbar efter att ha klarat en omöjlig bana väger, för mig, tyngre än de gånger spelet misslyckas med att visa mig rätt. Detta bevisar för mig att det går att ha roligt med ett Super Meat Boy, även i tre dimensioner.

Vi har fått denna produkt från tillverkaren. Eftersom GameElite.se är helt oberoende har tillverkaren inte kunnat påverka recensionens innehåll (läs mer).

Written by: Roger Nilsson