Det är snart 20 år sedan det hyllade Diablo II släpptes. Nu är det dags för en uppdaterig.
Hur recenserar man Diablo II på ett meningsfullt sätt? Detta spelens spel, denna eviga klassiker och bringare av ljus i djävulens mörker. Ett av mina käraste spelminnen från barndomen var att vakna som tonåring någon helg i början på 2000-talet och bara spela, spela, spela i flera timmar. Antingen själv, tillsammans med kompisar eller i vissa fall med främlingar på det tidiga battle.net. Ifall du är intresserad av vad jag tyckte då och vilken plats Diablo II har i mitt hjärta så är svaret enkelt. Det är ett av de bästa spel som någonsin har gjorts och jag är villig att slåss med alla som hävdar motsatsen. Så! Slut på recensionen!
Verkligheten är förstås mer komplex och särskilt när Blizzard tjugo år senare väljer att göra en remaster på sin klassiker. Jag har därför valt att angripa detta ur perspektivet av någon som spelat Diablo II åtskilliga timmar och nu utvärderar specifikt Playstation 5-versionen. Jag kan tänka mig att det finns andra spelare som, likt jag själv, har kära minnen av detta spel och nu står inför möjligheten att köpa remastern. Om du känner igen dig i detta är denna recension för dig.
För mig som återvändande veteran till spelet var det ett kärt återseende. Det var ett par år sedan jag satte foten i Tristram och Lut Gholein senast, men det mesta kände sig likt. Jag har alltid uppskattat hur utmanande spelet är på de lägre nivåerna och hur skral man är som spelare. Särskilt ifall man spelar sorceress. Det är i min mening en styrka för spelet att det i väldigt stor utsträckning inte bara påminner om originalspelet, utan faktiskt ÄR originalspelet. Blizzard har valt att behålla spelmotorn för Diablo II intakt och fokusera på uppdateringar för grafik, upplösning, ljuseffekter och små quality-of-life uppdateringar. I min åsikt är detta helt rätt sätt att hantera och förvalta ett så rikt arv som Diablo II har. Ett mindre lyckat exempel av konceptet ”remastered” är Actraiser Renaissance (se min recension här) som mer eller mindre kastat bort många av de saker som gjorde orginalspelet så bra och på något sätt lyckas skapa ett spel som både kontrolleras, låter och ser sämre ut än ett spel släppt 1996. Detta är förstås en mycket subjektiv åsikt från ett fan av originalspelet, men ändå. Det bästa en spelstudio kan göra i en situation som denna är att ta till vara originalets styrkor, framhäva dessa och förbättra snarare än förändra de delar som modern teknik tillåter. I detta avseende tycker jag att Blizzard har gjort ett jättebra jobb. Spelet känns verkligen som originalet, bara med högre produktionsvärden. Undantaget är dock spelets cinematics som i originalet var rätt tunga förrenderade videoklipp. Små extremt välanimerade filmer för sin tid. I Ressurected har man valt att göra dessa till dynamiska klipp skapade helt i spelets grafikmotor, men fortfarande med exakt samma innehåll. Detta är ett sätt för Blizzard att spänna musklerna både på sitt animationsteam och sin senaste grafikmotor. På Playstation 5 (marknadens tyngsta och kraftfullaste konsol) hackar dock dessa scener rätt rejält när de spelas upp. Man har då tagit sig vatten över huvudet vad gäller antingen själva animationen, eller hur optimeringen för konsoler är gjord.
Det känns tyvärr på flera andra sätt som att porteringen till konsoler varit en sekundär prioritet för Blizzard, men något som man ändå känt sig tvungen att genomföra. Playstation-versionen har bland annat ett mycket mer rudimentärt system för att skapa spel med andra spelare och tillåter inte chatt mellan spelarna när man väl är in-game. Ett klart steg neråt i jämförelse med PC-versionen. Den största skillnaden mellan PC och konsol är dock helt klart användningen av en handkontroll för att spela Diablo. Ur vissa aspekter finns det fördelar. Du har tillgång till flera skills med en handkontroll då du kan binda hela tolv knappar till olika skills/spells. Något som är väldigt bra för klasser som sorceress och paladin. Du har även bättre kontroll över din rörelse då den sker med styrspaken och kan därmed väva mellan projektiler på ett sätt som är svårt på PC. Dock stör det en del att behöva binda den vanliga attacken till en knapp på kontrollen. Det största och mest oförklarliga problemet är dock hur healing fungerar på Playstation-versionen. Nästan allt i spelet går att key-binda till en valfri knapp på kontrollen, men inte healing. Det är alltid satt till styrkorset till vänster på kontrollen. Detta innebär att eftersom du använder vänster tumme för att styra din karaktär och då även samma finger för att dricka healing potions så måste du välja mellan att springa eller att återfå hälsa. Som vilken erfaren Diablo-spelare som helst vet så är situationerna då du behöver dricka healing potions ofta även situationer när du kan behöva springa. Att behöva stanna upp för att återfå hälsa är helt kontraintuitivt när du även jagas av en lightning enchanted Rakanishu.
Spelet är dock lika stämningsfyllt som jag minns det och fyllt med bra gameplay. Om jag idag skulle välja mellan PC-versionen och PS5-versionen skulle jag ta PC-versionen alla dagar i veckan. Det är så Diablo II var menat att spelas och det är även där den bästa upplevelsen finns i min mening. Ifall du inte har en PC stark nog att köra spelet är dock PS5-versionen ett bra andrahandsval så länge du är redo att betala för Playstation Online för att kunna spela annat än offline-Diablo.
Det Bra
- Det är Diablo II
- Förbättrat, inte förändrat
- Bra key-bindings på PS5
Det Dåliga
- Hackiga cinematics
- Handkontrollen känns weird
- PS5-versionen känns sekundär
